Tankar om: Go

Tänkte försöka skriva ner lite om varför jag gillar spelet Go. Det jag gillar är att reglerna egentligen är väldigt enkla, i korthet så ska man omringa så stort territorium som möjligt och undvika att få sina stenar omringade. Nu är ju reglerna inte fullt så enkla, men den beskrivningen räcker ganska långt. Men det viktiga att komma ihåg är att det inte finns några special-pjäser, inga tärningar som ska slås eller kort som ska delas ut. Det är bara stenarna på brädet. Varken mer eller mindre.

Men trots att reglerna är enkla så är spelet långt ifrån enkelt. Trots att det verkar så enkelt så ger reglerna upphov till långt fler möjligheter än till exempel schack.

När jag spelar Go så får jag ibland känslan av att springa i skogen med förbundna ögon. Det går lätt och fort, och frågan är inte om utan när det står ett träd i vägen. Men känslan av vinden i håret är så härlig så man vill uppleva den igen, och man gör sitt bästa för att komma ihåg var träden står så att springturen ska bli längre och längre. Att kastas mellan känslan av full kontroll och känslan av att inte ha någon aning om vad som händer gillar jag.